En 1D story...

Jag tittade på bilden och såg killen jag hade suttit bredvid på planet.

"EMMA!" Skrek pappa till mig.

"Vad?" Sa jag och tittade förvirrat på honom i backspegeln. "Var din flygning bra?"

"Ja, det var den" Sa jag och tittade på bilden. Jag hade suttit bredvid självast Louis Tomlinson!

"Hello" Sa mamma till henne.

"Hello. Welcome" Sa hon och tittade upp på mamma. Hon såg ut som de flesta nere på Cypern gör, mörkt brunt hår med malndelbruna ögon och lätt bruna.

"We have made a reservation a room here for 2 weeks. Hart, H - A - R - T" sa mamma till henne.

"Yes, I can see that. Room 545" Sa hon och tog fram en nyckel. "Hope you like it"

"Thank you" Sa mamma och så gick vi mot hissarna. Precis när mamma hade tryckt på knappen såg jag Louis komma in genom dörren till lobbyn. Jag tittade ner på mina skor och så stängdes hissdörren.

"OMG, tänk om de ska bo här. Em, de är också människor, tänkt på det" Tänkte jag.

"Emma! Vi ska av här!" Ropade mamma i örat på mig så jag studsade ut ur hissen.

"Åt vilket håll ska vi?" Frågade jag surt.

"Till vänster" Sa mamma och tittade irriterrat på mig. Vi gick neråt i korridoren och kom fram till rum 545. Mamma öppnade dörren och jag såg framför mig det snyggast hotellrum jag någonsin sett. Vita väggar, trägolv, enorma sängar med riktiga kuddar. Det såg ut som de hade satt in lobbyn i rummet och bara lagt till sängar och ett litet kök. Jag gick fram till balkongen och öppnade den. Natten var redan här och ute hördes ett lågt mummel av människor som var ute. Jag tittade ut mot havet, för vi hade fått havsutsikt (YES!) och havet såg ut som ett djup av mörker. Jag tittade upp på himlen där redan tusentals stjärnor glimmade. Jag andades in ett djupt andetag av en sorts frihet, lugnet som fanns här och att mina föräldrar, förhoppningsvis, skulle hålla sig lugnare här. De önskan kunde jag räkna bort 2 sekunder senare när de börjar bråka om vem som glömde telefonladdaren hemma.

"Men jag sa ju åt dig att packa ner den!" Nästan skrek mamma till pappa.

"Men du hade väl kunnat packa ner den själv!" Sa pappa argt till mamma. Jag suckade tungt och gick in från balkongen och fram till min resväska och öppnade den. Högst upp hade jag lagt deras mobilladdare eftersom jag visste att båda skulle glöma den.

"Här" Sa jag till mamma och räckte fram den. "Jag går nu, om ni tänker efter kan ni nog hitta mig". Jag tog den andra nyckeln som mamma lagt i en skål som stod framme på ett bord. Jag gick ner till hissen och åkte ner. Jag gick några minuter för att komma fram till vårat stammishak här på Cypern och han som äger är en god vän till våran familj.

"Hello" Sa jag och gick fram till baren, för han stod där bakom och gjorde drinkar.

"Emma! How nice to see you again. Are you here alone this year?" Frågade han och tittade efter mina föräldrar.

"No, my parents are still on the hotelroom. They wasen't very hungry, but they are coming later." Sa jag.

"Okey, please have a sit somewhere and I'll be with you in a minute." Sa han och gick iväg med drinkarna. Jag satte mig ute, det fläktade och man kunde titta på alla som gick förbi. Jag tog en meny på vägen ut och började titta igenom den, även fast jag kan den utantill.

"So what do you want?" Frågade han (han heter förresten Davido's, eller Teari, Davido's är hans efternamn.

"I would like some kalamari (bläckfiskringar ofta serverade med pomme frites)" Sa jag. "And a Sprite please".

"Coming right away" Sa han och skrattade. Jag log till svar och såg gick han iväg till köket med min beställning.

Ca 10 minuter senare kom min mat och då var jag nästan utsvulten eftersom jag inte hade ätit sedan Arlanda för ca 6 timmar sedan. Jag satt inte kvar utan jag bara betaldade, sa hej då och gick. Men jag gick inte tillbaka till hotellet för mamma och pappa hade inte kommit för middag så de bråkade förmodligen, igen. Egentligen var väl den här resan till för att de skulle lappa ihop äktenskapet igen, men jag tyckte personligen att de kunde ta ut skiljsmässa. För, varför hålla på och bråka hela tiden? Jag gick ner till strandpromenaden som låg precis vid vattnet och tittade ut mot havet. Jag såg en sten som låg på marken och jag tog upp den. jag kollade på den, ganska mörk i färgen och ganska oval. Jag kände på den en sista gång, sedan slängde jag den i havet.

"Still don't feeling alright?" Var det någon som frågade bakom mig. Jag vände mig om och såg Louis.

"No, I don't" Sa jag och vände mig tillbaka mot vattnet och lutade mig mot räcket. Louis ställde sig bredvid mig och tittade också ut mot havet. Sedan vände han sig mot mig och sa: "I'm Louis by the way" och sträckte fram handen.

"I'm Emma" Sa jag och sträckte fram min. Han log mot mig och frågade sedan: "And I just have to ask you... What are you looking at?"

---

Så vad tycker ni? Kommentera, snälla! Och tycker ni att jag ska skriva ur någon annans perspektiv?

"Du hade väl kunnat tacka henne" Sa mamma surt till mig. Jag himlade med ögon och som tur gick mamma efter mig, så hon såg inte det. Vi gick in i planet och ner till rad 10 A,B och C platserna. Jag lät mamma och pappa hoppa in och så satte jag mig och la min väska under stolen framför. Några minuter senare märkte jag att två tjejer i typ min ålder tittade på mig och viskade med varandra och så gick de framåt i planet. De kom sedan tillbaka med en flygvärdinna.

"Jo, din plats har råkat blivit dubbelbokad och jag skulle vara väldigt tacksam om du skulle kunna byta plats..." Sa flygvärdinnan.

"För jag är väldigt flygrädd" Sa en av tjejerna och lät livrädd och såg ut att börja gråta vilken minut som helst.

"Visst, jag kan sätta mig längre bak om det finns plats" Sa jag och reste på mig. "Jag är inte flygrädd". Jag tog upp min väska och hängde den på axeln och då vaknade mamma till liv.

"Fråga de" Sa jag och tittade på tjejerna och började sedan att gå bakåt i planet. Allra längst bak i planet såg jag att det satt en ensam kille och då gick jag dit och satte mig längst ut. Jag la in väskan under stolen framför och tog upp min bok, Syskonkärlek av Sheila O'Flanagan. Helt okej historia, men jag kunde inte konsentrera mig på boken. Jag bara tänkte på Anton.

"Vi ska göra oss klara för start nu, så alla elektroniska apparater skall vara avstängda och säkerthetsbälten skall vara fastspänt. Våra flygvärdinnor kommer strax att ha en demostration om säkertheten på flygplanet" Sedan sa de det på engelska också, men jag lyssnade inte. Jag försökte koncentrera mig på boken, vilket fortfarande misslyckades. Jag la ner boken när vi kommit upp i luften och suckade tyngt.

"Perfekt kärlek finns inte" Tänkte jag och tittade ut på molnen. Där nere regnade det och var 17°C och vi var påväg mot ca 40°C och skinande sol morgon till kväll och ingen risk för regn. Jag lutade huvudet i högra handen och somnade.

Jag vaknade en timme senare av att en av flygvärdinnorna råkade köra in vagnen i min armbågen. Jag lutade mig tillbaka i stolen och försökte somna om men det gick inge vidare. Så fort jag blundade kom antingen något minne med Anton upp eller bara hans röst eller hans doft. Jag öppnade ögonen igen och suckade tyngt.

"Att kärlek ska vara så komplicerat" Tänkt jag oh tittade ut genom fönstret.

"What is it with you?" Frågade killen som satt bredvid mig och tittade in i mina ögon. Hans ögon var gröna och jag var nära att drukna.

"What?" Frågade jag när jag vaknade ur min dagdröm. "Och Emma, du har precis gjort slut med en kille, du kan inte bli kär igen!"

"Love hurts is all I got to say" Sa jag. "It's a long story, and it's boring"

"It's a long flight, and I'm bored right now." Sa han och tittade uppriktigt interesserad ut. Jag tänkte skeptiskt på det.

"Kan man verkligen berätta om ens ex med en person man precis träffat? Svaret blev nej.

"Okey, we can talk about something else. Like... What is Cyprus like? Have you been there before?" Frågade han och jag skrattade lite lätt, första gången jag skrattat på över en månad.

"Yes, lived there when I was 2-5 years old, I been there everysummer, I got "family" there and my parents got married there, so yes, I have been there before" Sa jag och log mot honom. Jag kände igen honom, men visste inte varför. Och jag ville inte fråga.

"So tell me everything about it" Sa han. Så jag berättade om klubbar, människor, stränder, platser, mat och shopping och annat man kan göra där.

"Where are you going?" Frågade jag.

"Nu går vi strax in för landning, så kan ni vara goda att fälla upp bordet, sätt ryggstödet i en rak ställning och spänna fast er. Hoppas ni har haft en trevlig flygning och vi hoppas kunna se er ombord igen" Sa en flygvärdinna och sedan på engelska också.

"You should look out now" Sa jag till honom och pekade utåt. Han vände sig om och bara kollade på solnedgången som var illröd och gick ner bakom bergen långt borta.

"Beautiful" Var det enda han fick fram.

"Every year I'm coming back and I think it's more beautiful for every year." Sa jag. Sedan satt vi tysta och landade. Jag packade ihop mina grejer och han verkade inte ha några. Så fort lampan för säkerhetsbältet släcktes ställde jag mig upp och sa: "I got to go, and we maybe see each other in Fig Tree bay" och så blickade jag med ögot mot honom och skyndade mig framåt mot mamma och pappa som nog inte var allt för glada på mig.

"...Men du hade väl kunnat hämta en vagn" Sa mamma surt till pappa när vi satt oss i bilen. De bråkade om att ingen av de hade hämtat en vagn och mamma var sur för att pappa inte kunde göra det, utan att hon fick göra det. Jag satt på min bärbara dator i stället och började göra ett collage. Jag hittade några bilder och öppnade de, för jag gjorde bara ett skoj collage. Jag tittade på bilden och såg killen jag hade suttit bredvid på planet.

"EMMA!" Skrek pappa till mig.

"Vad?" Sa jag och tittade förvirrat på honom i backspegeln. "Var din flygning bra?"

"Ja, det var den" Sa jag och tittade på bilden. Jag hade suttit bredvid självast Louis Tomlinson!

---

Så vad tyckte ni om första delen?

Det handlar om en tjej som heter Emma och kommer ifrån Sverige. Hon är trött på killar efter att fått sitt hjärta krossat några gånger det senaste året. När historian börjar är hon och hennes föräldrar påväg till Cypern, kärlekens ö. Där gifte hennes föräldrar (och de tror att de kan reparera deras skadade äktenspag genom att åka tillbaka) och de har vänner där som hon räknar som familj. Hon växte upp på Cypern mellan 2 och 5 års ålder och har varit där varje sommar. Resten får ni veta när ni läser historian.