Kapitel 44
”I think we should get to Sweden and talk to Emma and get her back to UK before the guys are leaving for Australia I think…”
”Romania”
”And if that dosn’t work. Are we gonna get the boys to her.”
”But she are not gonna meet them. And I’m not so sure they want to meet her anymore either.”
”They’re not gonna meet, they just gonna watch her and she will she them in the audience.”
”No…”
”You don’t…”
”Mean that…” Sa vi tjejer och kollade skräckslagdet på Alice.
”We’re gonna do so the guys sees her school musical? Well, yes we are. Now we’re gonna pack!” Sa hon och sprang upp mot sitt rum.
Nu:
Två dagar senare
Felicias perspektiv:
Jag klev in i studion och kramade om mamma. Jag gick in i båset där man pratar i sänding satte på hörlurar. Efter 5 minuter var jag på.
"Hellllooo London! What are you doing today? I’m here today because T
Ella is ill today.” Sa jag."But anyway, I got a surprise for you late so stay tune. Now The Wanted!"
Efter några låtar kom killarna in och satte sig.
"Okey, now the surprise. One Direction is here everyone. They are there to do a takeover together. Well, welcome guys!"
"Thank you. Well who wants to play the first song?" Frågade Liam och kollade på killarna.
"I got one song" Sa Harry. "This is for my girlfriend Felicia." Och så visade han tre fingrar till kontrollrummet.
"Hope you guys like it." Sa han så började låten. What Makes You Beautiful. Jag tog upp ett papper och en penna och skrev: very funny Harry. Så tog han upp sin mobil och skrev något och la sedan ner den igen. Så lös min upp och jag kolla lite allvarligt på honom. Var det nödvändigt att skicka ett sms när jag hade papper och penna?
"You don't know you're beautiful, oh oh, that what makes you beautiful! Love you babe xoxo"
"Love you too babe" svarade jag på smset.
Louis hade varit ganska tyst under programmet, men ibland hade han slängt in en kommentar eller två för att slippa fansen senare. Varje gång killarna gav nån av oss tjejer en låt, kollade han ner i bordet.
”Okey guys, now Louis I think you should pick the last song” Sa jag och vi alla kollade på honom.
”Okey, let me seen.” Sa han och funderade medan jag ställde några frågor till killarna. Så märkte jag att han visade några fingrar till killarna i kontrollrummet (hur ofta var de här och bestämde låtar?!) men så började jag tacka av killarna: ”Well thank you guys for joining us and taking over. Do you want to say saomething about the song Louis?”
”Yeah, you know who you are. If you hear this, please, call me” Sa han och så började Cody Simpsons On My Mind. Så fort han fick lämnade han studion, Louis, och killarna följde snabbt efter. Harry mimade att han skulle ringa mig och så var de alla borta. Alla, men särskilt Louis, saknade Emma. Vi alla gjorde verkligen det.
Nicoles perspektiv:
Vi hade tillslut kunnat hitta Emmas skola, fråga mig inte hur men Felicia har tydligen kontakter kvar i Sverige. Vi klev in i aulan för Emma skulle tydligen vara där.
"Emma?" Ropade jag. Vi hörde sedan ett ras och sedan ett stort FAN!
"Hur gick det?" Ropade Felicia. Ut på scenen kom Emma med håret på ända och trasiga kläder.
"Em, hur mår du?" Frågade jag när vi kom upp till henne.
”Jag mår bra” Log hon och skakade om sitt hår. "But what are you guys doing here?"
"We came to see you" Sa Alice och kollade sig omkring. "Are we alone here?"
"Yes, it's just me." Skrattade hon. "And now you of course. But what are you guys doing here? Are the others here too?" Frågade hon osäkert och kollade mot dörren.
"No, it's just us" Sa Fanny och la sin hand på hennes axel. Hon hade blivit mycket smalare sedan vi såg henne i december. Hon hade rasat i vikt, minst 15 kilo. Vilket var alldeles för mycket. Hon såg trött ut också som om hon, precis som Fanny, jobbade för mycket.
"So what are you doing here alone?" Frågade Alice, för det var bara hon och Fanny som hade kvar talförmågan. Jag och Felicia var alldeles för chockade.
"I'm fixing for the show. You know, next week it's May and we're gonna play the first week in June. Not so much time left. I got many things to fix, can we talk and do that at the same time?" Frågade hon
"Sure" Sa jag som nu fått tillbaka talförmågan och så följde vi efter henne in bakom kulisserna.
Emmas perspektiv:
När jag hört Nicoles röst hade jag blivit så förvånad att jag trillade ner för de två små trappstegen på stegen. När jag kommit ut på scenen, i mina trasiga kläder som jag alltid använde när jag höll på bakom scenen, hade tjejerna sett väldigt förvånade ut. Håret orkade jag aldrig fixa nu för tiden, jag tvättade det knappt längre. Nu var vi bak i kontrollrummet. Tjejerna kollade på alla knappar och kontroller, så som jag hade gjort i höstas, första gången jag gick in här. Så nära, men endå så långt borta. Så mycket som hänt sedan dess. Då kände jag inte någon av tjejerna och nu står det här och kollar på allt. Det hade jag inte förväntat mig för 8 månader sedan. Haha, jag hade nästan kunnat få ett barn på den tiden.
”What are you doing back here?”
”I’m fixing the light and the sound. I have, on my own, put up some cameras to film the play and look in the audience so nothing goes wrong.”
”Aren’t you gonna play in it?” Frågade Alice och alla vände sig mot mig. Jag vände mig mot kontrollpanelen.
”No, I’m not” Sa jag och tryckte på en knapp.
”So why have you wrote the show, fixing back here and all around this place?” Frågade Felicia lite små arg och jag vände mig till de med tårar i ögonen.
”Because, if I don’t do it I’m not gonna pass school.”
”Aw, come on sis” Sa Fanny och kom fram och kramade mig. Det var skönt att få en kram, ingen hade gett mig en kram sedan december, på julafton. Mamma och pappa blev mindre och mindre hemma och tjejerna hade nästan slutat prata med mig. Jag la in ansiktet mot hennes hals och började gråta.
Senare samma dag, ute på en resturang – Fannys perspektiv:
”Did you guys really come here just for me?” Frågade Emma och smuttade på sin öl. Vi hade gått ut på krogen efter att ha lugnat och hjälpa Emma på hennes skola.
”Yes we did” Sa Alice och man såg hur Emma blev rörd.
”Okey, then I have to show you Stockholm” Sa hon.
Nästa morgon, hemma hos Emma, Emmas rum – Felicias perspektiv:
När jag vaknade slog baksmällan till mig så hårt att jag fick ta mig för pannan. Jag kollade mig runt i rummet. Emma och Fanny låg i sängen, jag och Alice på golvet med täcket runt oss. Den enda jag inte kunde se var Nicole. Men så hörde jag henne. Hon spyde inne på toan. Kul, första kvällen i Stockholm och vi blir fulla hela bunten. Jag skulle ställa mig upp tyst, men baksmällan gjorde att jag rev ner nästan allt på skrivbordet. Emma ryckte till och satte sig upp med en min som visade att hon också hade ont i huvudet. Hon sträckte på sig och vid hennes högra handled var något svart.
”Emma, vad har du på handleden?” För mig skrek jag, men jag viskade egentligen. Men som tur hörde hon mig och kollade förvirrat på mig och sin handled. Sedan ställde hon så fort upp att hon trillade ner i sängen igen så Fanny vaknade.
”Vad är det?” Frågade Fanny sömnigt. Emma gjorde ett nytt försök att ställa sig och lyckades. Hon visade sig handled för spegeln och jag såg vad det var. En tatuering som inte var där i går kväll. Jag slängde av mig täcket och nu vaknade även Alice.
”Vad står det?” Frågade jag. Hon räckte fram det så jag och Fanny, som inte hade världens baksmälla, såg vad det stod. Directioner i skrivstil. Ganska snyggt, men endå. Det är inte ofta man tatuerar det på handleden.
”Skit” Sa hon och petade på den och märkte att den verkligen var äkta. ”Vad fan ska jag säga till mamma när hon ser det här?!”
