En 1D story...

Jag tittade på bilden och såg killen jag hade suttit bredvid på planet.

"EMMA!" Skrek pappa till mig.

"Vad?" Sa jag och tittade förvirrat på honom i backspegeln. "Var din flygning bra?"

"Ja, det var den" Sa jag och tittade på bilden. Jag hade suttit bredvid självast Louis Tomlinson!

"Hello" Sa mamma till henne.

"Hello. Welcome" Sa hon och tittade upp på mamma. Hon såg ut som de flesta nere på Cypern gör, mörkt brunt hår med malndelbruna ögon och lätt bruna.

"We have made a reservation a room here for 2 weeks. Hart, H - A - R - T" sa mamma till henne.

"Yes, I can see that. Room 545" Sa hon och tog fram en nyckel. "Hope you like it"

"Thank you" Sa mamma och så gick vi mot hissarna. Precis när mamma hade tryckt på knappen såg jag Louis komma in genom dörren till lobbyn. Jag tittade ner på mina skor och så stängdes hissdörren.

"OMG, tänk om de ska bo här. Em, de är också människor, tänkt på det" Tänkte jag.

"Emma! Vi ska av här!" Ropade mamma i örat på mig så jag studsade ut ur hissen.

"Åt vilket håll ska vi?" Frågade jag surt.

"Till vänster" Sa mamma och tittade irriterrat på mig. Vi gick neråt i korridoren och kom fram till rum 545. Mamma öppnade dörren och jag såg framför mig det snyggast hotellrum jag någonsin sett. Vita väggar, trägolv, enorma sängar med riktiga kuddar. Det såg ut som de hade satt in lobbyn i rummet och bara lagt till sängar och ett litet kök. Jag gick fram till balkongen och öppnade den. Natten var redan här och ute hördes ett lågt mummel av människor som var ute. Jag tittade ut mot havet, för vi hade fått havsutsikt (YES!) och havet såg ut som ett djup av mörker. Jag tittade upp på himlen där redan tusentals stjärnor glimmade. Jag andades in ett djupt andetag av en sorts frihet, lugnet som fanns här och att mina föräldrar, förhoppningsvis, skulle hålla sig lugnare här. De önskan kunde jag räkna bort 2 sekunder senare när de börjar bråka om vem som glömde telefonladdaren hemma.

"Men jag sa ju åt dig att packa ner den!" Nästan skrek mamma till pappa.

"Men du hade väl kunnat packa ner den själv!" Sa pappa argt till mamma. Jag suckade tungt och gick in från balkongen och fram till min resväska och öppnade den. Högst upp hade jag lagt deras mobilladdare eftersom jag visste att båda skulle glöma den.

"Här" Sa jag till mamma och räckte fram den. "Jag går nu, om ni tänker efter kan ni nog hitta mig". Jag tog den andra nyckeln som mamma lagt i en skål som stod framme på ett bord. Jag gick ner till hissen och åkte ner. Jag gick några minuter för att komma fram till vårat stammishak här på Cypern och han som äger är en god vän till våran familj.

"Hello" Sa jag och gick fram till baren, för han stod där bakom och gjorde drinkar.

"Emma! How nice to see you again. Are you here alone this year?" Frågade han och tittade efter mina föräldrar.

"No, my parents are still on the hotelroom. They wasen't very hungry, but they are coming later." Sa jag.

"Okey, please have a sit somewhere and I'll be with you in a minute." Sa han och gick iväg med drinkarna. Jag satte mig ute, det fläktade och man kunde titta på alla som gick förbi. Jag tog en meny på vägen ut och började titta igenom den, även fast jag kan den utantill.

"So what do you want?" Frågade han (han heter förresten Davido's, eller Teari, Davido's är hans efternamn.

"I would like some kalamari (bläckfiskringar ofta serverade med pomme frites)" Sa jag. "And a Sprite please".

"Coming right away" Sa han och skrattade. Jag log till svar och såg gick han iväg till köket med min beställning.

Ca 10 minuter senare kom min mat och då var jag nästan utsvulten eftersom jag inte hade ätit sedan Arlanda för ca 6 timmar sedan. Jag satt inte kvar utan jag bara betaldade, sa hej då och gick. Men jag gick inte tillbaka till hotellet för mamma och pappa hade inte kommit för middag så de bråkade förmodligen, igen. Egentligen var väl den här resan till för att de skulle lappa ihop äktenskapet igen, men jag tyckte personligen att de kunde ta ut skiljsmässa. För, varför hålla på och bråka hela tiden? Jag gick ner till strandpromenaden som låg precis vid vattnet och tittade ut mot havet. Jag såg en sten som låg på marken och jag tog upp den. jag kollade på den, ganska mörk i färgen och ganska oval. Jag kände på den en sista gång, sedan slängde jag den i havet.

"Still don't feeling alright?" Var det någon som frågade bakom mig. Jag vände mig om och såg Louis.

"No, I don't" Sa jag och vände mig tillbaka mot vattnet och lutade mig mot räcket. Louis ställde sig bredvid mig och tittade också ut mot havet. Sedan vände han sig mot mig och sa: "I'm Louis by the way" och sträckte fram handen.

"I'm Emma" Sa jag och sträckte fram min. Han log mot mig och frågade sedan: "And I just have to ask you... What are you looking at?"

---

Så vad tycker ni? Kommentera, snälla! Och tycker ni att jag ska skriva ur någon annans perspektiv?