Kapitel 43
”Nathalie, det är din tur” Viskade jag till henne.
”Oj, det visste jag väl” Sa hon och slängde med håret. ”Ja, jag vill ju bara ha honom tillbaka. Jag var en idiot.”
”Okej…” Försökte Hannah fortsätta med Nathalie avbröt, igen.
”Men hallå, jag kan ju inte säga att jag är en idiot. Det kan ju förstöra hela mitt rykte.”
”Jag antecknar” Sa jag och låtsades skriva upp det så hon skulle bli tyst någongång.
”Bra, då kan du fortsätta” Sa hon till Hannah som såg ut att vilja strypa henne.
Nu:Slutet av april
Emmas perspektiv:
”Tina, har du sett det här danssteget?” Frågade Jossan Tina och räckte fram sin telefon till henne.
”Ja, hon är helt grym. Jag undrar vem det är.” Sa Tina och räckte tillbaka telefonen till Jossan.
”Vad då?” Frågade jag från matteboken. Vi var samlade hemma hos mig för att plugga matten, med Tina och Jossan tappade alltid fokus först.
”Det här” Svarade Jossan och la sin telefon över talet jag just räknade.
”Jossan jag försöker faktiskt räkna…” Började jag men märkte sedan vad jag tittade på. Mig. Under en av killarnas konserter. När jag hade gjort danssteget att dra högra handen över pannan åt höger, bortsa av höger axel, vänster axel, höger och sedan höger igen. Det var flera efter den konserten som hade gjort det i publiken, vilket var helt sjukt. Videoklippet slutade och hur många visningar det var visades. 21 miljoner!
”Who is she?” Frågade jag så nonchalant som jag kunde och kollade ner i matteboken. Men eftersom de inte svarade kollade jag upp igen och såg hur de stirrade på mig.
”Vad?”
”Em, är du säker på att du inte vet vem det här är?” Frågade Hannah.
”Ehh, ja” Svarade jag och lutade mig mot ryggstödet. Då ska vi se hur galet det är den här gången.
”Oh my god! Hon vet inte!” Sa Tina och kollade på Jossan i chock.
”Emma, har du varit under en sten de senaste månaderna?”
”Det verkar så. Uppdatera mig. Jag har bara hört lite tissel och tassel men glömt att fråga er”
”Okej. Det är One Directions mystiska tjej som ingen vet vart hon kommer ifrån, vad hon heter eller hur gammal hon är. Och innan hon försvann i december ska hon tydligen varit Louis tjej också och hon verkade vara Zayns flickväns bästa vän också, Fanny. Zayn och Fanny har också gjort slut sedan dess, men alla saknar både Fayn och Louis och den mystiska tjejen. Vi har tyvärr inget smeknamn på de eftersom vi inte vet hennes förnamn.” Sa Jossan. Om hon bara ville kunde hon sno åt sig så mycket informatition som helst, men det var inte ofta det hände.
”När försvann hon?”
”Det sägs att hon var på killarnas party den 21. Sedan dess har hon inte setts till. När var det du kom hem?”
”Den 6 januari” Svarade jag. Ingen kunde säga något annat, jag hade inte gått ut utom på julafton och mamma och pappa hade inte varit hemma efter den 24 och de trodde jag hade sett tjejerna innan. The perfect crime.
”Okej, men det är det enda. Förutom att hon är en grrrym dansare. Önskar att jag kunde dansa så bra som hon."
”Jossan, om du bara vill kan du nog det. Vi tror det, eller hur tjejer?” Sa jag och kollade på de andra som kollade ner i sina matteböcker.
”Tror ni verkligen att hon är sååå mycket bättre än er?”
”Emma, komigen. Det är bara de bästa som dansar åt de bästa. Och vi är inte en av de bästa. Det är bara och inse någongång.” sa Hannah utan att kolla upp från sin mattebok.
Nästa dag, repetition av skolmusikalen
"Okej, och nu ni längst fram hoppar och surrar framåt. Ni där bak gör likadant, men bakåt. Vi kommer bygga upp en sån där som är smal och ut från scenen. Byggarna ska komma på torsdag. Men jag tror det tar och räcker för idag, vi syns på onsdag." Sa jag och la ner alla papper jag hade framme.
"Emma, ska du med till Fiket?"
"Nej, jag måste fixa lite små grejer, vi hörs sen okej?"
"Öh, visst" Så var alla borta. Jag gick upp på scenen och blickade ut på de tomma platserna. Jag tog ett djupt andetag och tog sedan en mick. Jag satte på musik och ställde mig mitt på scenen.
Felicias perspektiv:
Jag och tjejerna var hemma, även Fanny för hon hade fått ledigt idag, när min mobil ringde. Jag tänkte först inte svara, men när tjejerna började kasta mobilen mot mig förstod jag att jag borde svara. Jag hann inte kolla vem som ringde, jag svarade bara.
”Hello it’s Felicia speaking.”
”Hej Felicia, det är Emma”
”Hej Emma” Sa jag och tjejerna kom och satte sig runt mig. Även fast det bara var Nicole som förstod mig. ”Vad vill du?”
”Jag tänkte bara kolla läget, se om ni fortfarande klarar er utan mig” Skämtade hon.
”Visst.” Svalde jag. ”Var det något mer?”
”Nej, tänkte bara ringa och säga att jag saknar er tjejer och att ni borde komma till Sverige. Jag måste gå nu”
”Emma, nej jag…” Började jag men hon la på.
”What did she say?”
”She misses us and we should come to Sweden soon.”
”Maybe we can get there sooner than she thinks. For how long is the boys gonna be in the UK?” Sa Alice och kollade på Fanny.
”For about 5 more weeks. Then they are going to Ireland.” Sa Fanny.
”Then I think we should get going!” Sa Alice och ställde sig upp.
”Alice, what are you thinking?” Frågade Nicole.
”I think we should get to Sweden and talk to Emma and get her back to UK before the guys are leaving for Australia I think…”
”Romania”
”And if that dosn’t work. Are we gonna get the boys to her.”
”But she are not gonna meet them. And I’m not so sure they want to meet her anymore either.”
”They’re not gonna meet, they just gonna watch her and she will she them in the audience.”
”No…”
”You don’t…”
”Mean that…” Sa vi tjejer och kollade skräckslagdet på Alice.
”We’re gonna do so the guys sees her school musical? Well, yes we are. Now we’re gonna pack!” Sa hon och sprang upp mot sitt rum.
Ledsen för det lilla random kapitlet, men det sista skrev jag på morgonen och jag ska strax iväg till skolan
XX
