Kapitel 45
”Emma, vad har du på handleden?” För mig skrek jag, men jag viskade. Men som tur hörde hon mig och kollade förvirrat på mig och sin handled. Sedan ställde hon så fort upp att hon trillade ner i sängen igen så Fanny vaknade.
”Vad är det?” Frågade Fanny. Emma gjorde ett nytt försök att ställa sig och lyckades. Hon visade sig handled för spegeln och jag såg vad det var. En tatuering som inte var där i går kväll. Jag slängde av mig täcket och nu vaknade även Alice.
”Vad står det?” Frågade jag. Hon räckte fram det så jag och Fanny, som inte hade världens baksmälla, såg vad det stod. Directioner i skrivstil. Ganska snyggt, men endå. Det är inte ofta man tatuerar det på handleden.
”Skit” Sa hon och petade på den och märkte att den verkligen var äkta. ”Vad fan ska jag säga till mamma när hon ser det här?!”
Nu:Harrys perspektiv:
”Babe, I’m here!” Ropade jag men fick inget svar tillbaka. Så såg jag lappen som låg på matbordet. Där stod det att Felicia och tjejerna stuckit på semester till hemlig ort. Och att vi inte kunde nå de. Kul nu skulle jag få vara med killarna hela 24/7 på obestämd fram tid. Visst det var kul att vara med killarna, men ibland kan det bli lite för mycket av det goda.
Juni, dagen d – musikalen ska skrax börja – Louis perspektiv:
Jag satte mig upp på läktaren. Vi hade alla delat upp oss. Jag på högra sidan av läktaren, Harry vänster, Zayn höger parkett, Niall vänster parkett och Liam i mitten av parketten. Precis när jag satt mig släcktes ljuset och ingen tveckan om det, jag skulle känna igen personen på nästan mils av ståndet, det var Emma. Jag kollade på bladet jag fått när jag gick in, och hennes namn stod ingenstans. Men det var Emma, med en mask för ansiktet. Och vart var Felicia, Fanny, Alice och Nicole som skulle träffa oss?
Emmas perspektiv – en halvtimme innan musikalen skulle börja
”Okej, det ska vara på andra sidan. Var är Nathalie?” Sa jag och kollade på de som stod på scenen. De ryckte på axlarna och gick längre in bakom kulisserna. Nathalie, Nathalie.
”Har någon sett Nathalie?” Ropadae jag.
”Nej” Fick jag tillbaka. Grymt. Huvudrollsinnehavaren var inte på plats, en halvtimme, innan vi skulle börja. Jag gick ut på scenen och vem klev inte innanför dörren om inte Nathalie.
”Nathalie! Äntligen!” Ropade jag och sprang fram till henne.
”Jag vet att ni gillar mig, men nu måste alla sätta på sig de här annars spelar jag inte” Sa hon och räckte fram en påse till mig, med masker. Jag suckade och gick till kulisserna.
”Ni måste alla sätta på er de här!” Ropade jag och hällde ut några på bordet. Jag hörde lite suckar och muttrar, men när de såg Nathalie förståd de att jag inte hade nått med det att göra. Lite senare, minuter innan de ska upp kommer Nathalie fram till mig.
”Du, jag måste sticka”
”Va, nej du kan inte sticka nu. Ni ska ju börja nu.”
”Ja, men jag ska till Italien. Pappas privatjet väntar. Jag tror på mig! Au revoir bitches!” Ropade hon och så var hon borta. Vad fan skulle jag göra nu? Jag såg hennes scenkläder och det fanns bara en utväg. Jag skulle få spela och fick hoppas att ingen skulle märka att det var jag.
Fannys perspektiv:
Jag märkte hur det blev mörkare utanför och vi blev tysta. Ut på scenen kom huvudrollsinnehavarna, Anton och… Emma. Men hon skulle ju inte spela. Men ingen annan verkade ta någon notis om det, så jag antog att jag sett fel. Låt pjäsen börja.
Emmas perspektiv:
När Anton började sjunga på Ushers Scream drog han mig till sig och sjöng. Jag spelade med och dansade. Men när jag stod längst fram på scenen såg jag någon jag inte kände för att se då. Liam. Så jag vänd mig åt andra hållet och där satt Zayn. Åt andra hållet satt Niall. Och upp på balkongen satt Harry. Och Louis. Jag vände på klacken och dansade med tjejerna istället. Vad gjorde de här?
Liams perspektiv:
När Emma dansade under Ushers låt Scream märkte jag att hon tillslut såg oss allihopa. Då slutade hon och gick bak till sina kompisar, antar jag. Jag såg att hon smög tittade på oss, mest på Louis. När hon sjungit My Happy Ending (original av Avril Lavigne), så började alla skrika; ”en gång till, en gång till!” Men jag fattade ju inte vad de sa, så jag kollade på killarna och de rykte på axlarna. Vi fick väl se hur det blev. Hon vände sig mot killen som hade hand om ljudet bredvid scenen, vid platserna. Hon visade upp tre fingrar. Vad skulle det betyda?
”Ja, jag tar det här på engelska, för jag vet att vissa inte förstår. So you want another song?” Sa hon.
”YES!” Skrek de och hon skrattade.
”Okey, but just because you’re so nice.” Och så började introt på One Thing.
”I have tried playing it cool, but when I’m looking at you. I can’t ever be brave, cause you make my heart race” Sjöng hon och det lät nästan som om lokalen exploderade.
Nä hon började sjunga Harrys del kommer resten av rollinnehavarna ut och dansade.
”Cause you’ve got that one thing” Så var det slut. Alla skrattade, applåderade och log. Särskilt de på scenen, de hade nu tagit studenten.
Emmas perspektiv:
När jag hade sjungit One Thing fortsatte de skrika en gång till, en gång till.
”Vad gör vi?” Frågade Hannah och alla vände sig till mig. Som de trodde var Nathalie.
”Jag har en överraskning, gå ut i publiken så ska jag visa er” Så gick de. Jag böt om till ett par kläder som jag andvänt under en av killarnas shower och solbrillorna. Showtime.
Jag klev ut på en mörk scen och alla mumlade. Jag hade en mikrofon som satt fast vid örat och en i handen. Precis innan låten började, satte de på ljuset och när de gjorde det drog alla efter andan. Det var 1D’s Mystery Girl som stod på scenen.
Bara ett kapitel kvar som kommer imorrn. Jag säger det igen, tack för den här tiden. <3 you sooo much!!!
