En 1D story...

”Vad gör vi?” Frågade Hannah och alla vände sig till mig. Som de trodde var Nathalie.

”Jag har en överraskning, gå ut i publiken så ska jag visa er” Så gick de. Jag böt om till ett par kläder som jag andvänt under en av killarnas shower och solbrillorna. Showtime.

Jag klev ut på en mörk scen och alla mumlade. Jag hade en mikrofon som satt fast vid örat och en i handen. Precis innan låten började, satte de på ljuset och när de gjorde det drog alla efter andan. Det var 1D’s Mystery Girl som stod på scenen.

Nu:

Felicias perspektiv:

Emma hade gått ut som sitt alterego, 1D’s Mystery Girl. När ljuset hade tändes höll hela lokalen andan. Där stod en världs kändis, på deras lilla scen. Så började Cody Simpsons On My mind.

”I’m sleeping throught the day, I’m trying not to fade. But every single night I’ve just been lying awake cause I, I can’t get you off my mind” Sjöng hon och gick fram på den delen av scenen man kom nämare publiken.

”The moment that we met, I didn’t know yet that I was looking at a face I’d never forget cause I, I can’t get you off my mind.” När refrängen började gjorde hon sitt berömda steg, dansade och sjöng. Och alla verkade älska det. När låten slutade släcktes ljuset och när det tändes, inte många sekunder efter för att folk skulle komma ut ur lokalen, var hon borta.

Emmas perspektiv – När alla har gått, eller hon tror det i alla fall:

Jag gick ut på scenen i träningskläder och satte på Zaleilah med Mandinga. Och sjöng och hård dansade. Vid 3:04 drog någon tag i mig och och dansade med mig. När personen slutade såg jag vem det var. Louis.

Louis perspektiv – under uppträdandet av On My Mind:

Det var Emma. Och hon sjöng samma låt jag spelat för henne. Sammanträffande? När hon plötsligt försvunnit när den var slut hade jag lyckats komma in bakom scenen och träffat tjejerna. De hade lyckats att gömma mig så jag kunde gå ut och leta efter Emma när ingen var kvar. Jag hade hört musik från scenen och sett Emma köra hårt med sig själv. Det var inte bra när man var så smal som hon var nu. När det varit en paus i låten smög jag ut på scenen och dansade med henne. När den slutade snurrade hon in i min famn och jag vilade min blick i hennes.

”I got to go” Sa hon och var påväg att börja springa när jag tog tag i hennes hand och drog henne till mig.

”We got to talk first” Sa jag och såg hur hennes ögon tårades. Jag drog in henne i min famn.

”Come on” Sa jag och tog hennes hand och satte oss på två stolar i publiken.

Fannys perspektiv:

”Lou. Em. Are you here?” Viskade jag. Jag började gå ner för trappan och ut i publiken, när jag såg de. Jag gick snabbt tillbaka i kulisserna.

”Aooh!” Sa någon. Jag vände mig om och där stod Zayn.

”I’m sorry. Nice to see, see you later” Sa jag och försökte gå förbi honom, men han ställde sig ivägen.

”Fay, we got to talk”

Emmas perspektiv:

”I’m sorry” sa jag och tittade ner i mitt knä och lät tårarna rinna ner i mitt knä. Så märkte jag hur Louis lyfte mig till sitt knä. Jag la in mitt ansikte mot hans hals och han klappade min arm.

”I’m so sorry” Viskade jag mot hans hals.

”Ssh, we don’t talk about that now” Sa han och torkade några av mina tårar. ”We can talk about this instead. Why haven’t you told me that you can sing, play gitarr and dance like that?!” Jag skrattade.

”Well, I didn’t thought it was relevat. And by the way, I play piano, gitarr, violon, trums, flute and now I have learned to play recorder. And I have only met a teacher when I learned to play piano” Sa jag och Louis tappade hakan. Jag skrattade, han såg så rolig ut.

”Something else I need to know?”

”Well, my Swedish bbf’s should walk in here in about less than a minute and the rest of the boys about two, and my bbf’s are biiiig 1D fans.”

”What, and you’re not?” Frågade han och då visade jag honom tatueringen. ”Whao”

”Yeah, I did it when I was drunk. And I don’t know why I wrote that”

”Cause you’re my girl” Sa Louis och la sina händer på min hals. Han drog mig närmare och kysste mig.

”Emma är du här?” Ropade Tina. Jag suckade tyst och la min panna mot Lou’s panna.

”Say that we’re here” Sa han och kollade menande på mig.

”Why?” Frågade jag raspigt och tyst.

”Just do it” Sa han och kramade om mig. Gud vad jag hade saknat honom.

”Jag är här” Ropade jag snörvligt och de skyndade sig fram.

”Emma vad har hänt…?” Sa de men slutade göra allt vem de såg vem jag satt i knät på.

”You’re…” Hackade Ella fram. Jag hoppade ur Louis knä så han kunde ställa sig upp och hälsa.

”Hi, I’m Louis” Sa han och satte sina händer i sina fickor. Tjejerna kollade fram och tillbaka på honom och mig. Jag gick fram och ställde mig bredvid honom och då la han armen runt mig.

”Emma, vad är det här? Är du…?” Frågade Hannah och de alla tittade på mig.

”Säg vad ni ska säga” Sa jag och kollade upp på Louis som log sitt underbara leende till mig. Jag la mina armar runt hans höft och drog in honom i en sne kram. Tjejerna bara gapade.

”Emma, var, är du 1D’s…” Sa Jossan som fortfarande gapade.

”Mystery girl, ja. Det är jag. Jag är så ledsen att jag inte har berättat” Sa jag och släppte Louis och gick fram till de. ”Men om jag skulle säga nåt skulle nån kanske höra eller något och jag ville kunna plugga klart. Jag är så ledsen. Och så gjorde jag och Louis slut och då kunde jag inte berätta för ni skulle flippa då också och det är därför jag har blivit ett skal. Jag har saknat honom så mycket att det har gjort ont.”

”Aww” Sa Jossan och kom fram och kramade mig. Så blev det en grupp kram. Jag torkade mina tårar.

”Guys, come on!” Ropade jag och ut på scenen kom resten, Liam, Niall, Harry, Felicia, Alice och Nicole.

”But where’s Zayn and Fanny?” Frågade jag.

”They’re talking” Sa Alice och kom ner från scenen till tjejerna som nu var rejält chockade. Hela One Direction med flickvänner.

”Oh, my, god” Var det ända de kunde få fram. Jag skrattade åt de och var armarna runt Tina och Jossan.

”Come on” Sa jag och tog med de två fram till Liam och Harry. Deras favoriter. Nu andades de knappt och särskilt inte när de fick kramar. De var lika sjukt galna i de nu, som när de var på X Factor. Jag bara skakade på huvudet på de.

”What’s up with them?” Viskade Louis i mitt öra.

”They are meeting their biggest idols. They have liked you since X Factor.”

”Not you?”

”Well, I did like you a while, then I started listen to The Wanted and other cool boys” Sa jag och försökte hålla masken, vilket inte gick så bra.

”Yeah, you did?” Sa Louis och jag nickade till svar. Då la han mig över axeln och sprang upp på scenen.

”Boo bear what are you doing?” Frågade en skrattandes Harry.

”She’s gonna be punished, cause she didn’t listen do us.”

”What are you gonna do?”

”She gonna dance with me” Sa han och släppte ner mig på scengolvet.

”You, dance?” Frågade jag. Han nickade.

”Just a second.” Sa jag och sprang och satte på Up all night. Jag slängde åt honom en mick och så tog jag en. Så försökte jag få honom att dansa, men han verkligen sög. Men vi båda sjöng i alla fall. Så kom tillslut resten upp och killarna sjöng och vi tjejer dansade. Så kom Zayn och Fanny tillslut tillbaka och båda såg glada ut. Hade det äntligen blivit bra mellan de?

23 juli – 3 års jubileum av One Direction

Emmas perspektiv:

Jag stod i kulisserna med tjejerna och var nervös. Idag skulle jag äntligen ta av solbrillorna på scenen och alla skulle få veta att det var jag. Särskilt Nathalie. Åh, vad jag skulle vilja se hennes min. Jag och Olly Murs skulle sjunga hans låt Dance With Me Tonight.

”… I just want you to dance with me tonight” Sjöng vi och så tog jag av mig solglasögonen och blixtarna sköts av en efter en, men jag brydde mig inte. För jag hade så himla kul.

Några år senare…

Emmas perspektiv:

”Shuu” Sa jag åt tjejerna när vi klev in i lägenheten. Hela stället såg ut som ett bomb nedslag. Men vad skulle man förvänta sig? Vi klev in i vardagsrummet där Harry sov på golvet, Zayn sov upprät på köksstolen, Niall sov nedanför kylskåpet, Liam sov i en fotölj och Louis sov i soffan med Sophie på armen. Imorgon kommer han ha kramp. Jag lyfte upp våran bebis och la ner henne i hennes spjälsäng. Så la någon armarna om mig och la sitt huvud på min axel. Louis.

”She so cute. Like her mother” Viskade han trött i mitt öra. ”I’m sorry for ever letting you go.”

”Don’t think about that. It was long ago. And it was me who didn’t listen.”

”But I promise, I will never let you go again” Sa han och kramade om mig lite till.

”Love birds, come on” Sa Fanny som stack in huvudet. Där ute i vardagsrummet hade nu killarna vaknat och tittade på en gammal video. Så satte sig Louis bredvid de och började små bråka med Harry. Forever Larry Stylinson. Men där satt de. Min värld. Fanny, Alice, Felicia, Nicole, Zayn, Niall, Harry och Liam. Och såklart Louis. Nu och för alltid var det här jag ville ha. De och nu våra barn. Nu och för alltid.

”Come on babe!” Sa Louis och viftade till mig. Jag satte mig i hans knä och hans kysste mig.

Nu och för alltid. 

Tack för den här tiden. Jag säger till om jag fortsätter skriva på den här bloggen eller någon ny. Håller på och filar på två, som inte är 1D noveller. Men glad sommar så kanske vi syns i höst och om ni vill så är det bara maila till [email protected].

XX

”Emma, vad har du på handleden?” För mig skrek jag, men jag viskade. Men som tur hörde hon mig och kollade förvirrat på mig och sin handled. Sedan ställde hon så fort upp att hon trillade ner i sängen igen så Fanny vaknade.

”Vad är det?” Frågade Fanny. Emma gjorde ett nytt försök att ställa sig och lyckades. Hon visade sig handled för spegeln och jag såg vad det var. En tatuering som inte var där i går kväll. Jag slängde av mig täcket och nu vaknade även Alice.

”Vad står det?” Frågade jag. Hon räckte fram det så jag och Fanny, som inte hade världens baksmälla, såg vad det stod. Directioner i skrivstil. Ganska snyggt, men endå. Det är inte ofta man tatuerar det på handleden.

”Skit” Sa hon och petade på den och märkte att den verkligen var äkta. ”Vad fan ska jag säga till mamma när hon ser det här?!”

Harrys perspektiv:

”Babe, I’m here!” Ropade jag men fick inget svar tillbaka. Så såg jag lappen som låg på matbordet. Där stod det att Felicia och tjejerna stuckit på semester till hemlig ort. Och att vi inte kunde nå de. Kul nu skulle jag få vara med killarna hela 24/7 på obestämd fram tid. Visst det var kul att vara med killarna, men ibland kan det bli lite för mycket av det goda.

Juni, dagen d – musikalen ska skrax börja – Louis perspektiv:

Jag satte mig upp på läktaren. Vi hade alla delat upp oss. Jag på högra sidan av läktaren, Harry vänster, Zayn höger parkett, Niall vänster parkett och Liam i mitten av parketten. Precis när jag satt mig släcktes ljuset och ingen tveckan om det, jag skulle känna igen personen på nästan mils av ståndet, det var Emma. Jag kollade på bladet jag fått när jag gick in, och hennes namn stod ingenstans. Men det var Emma, med en mask för ansiktet. Och vart var Felicia, Fanny, Alice och Nicole som skulle träffa oss?

Emmas perspektiv – en halvtimme innan musikalen skulle börja

”Okej, det ska vara på andra sidan. Var är Nathalie?” Sa jag och kollade på de som stod på scenen. De ryckte på axlarna och gick längre in bakom kulisserna. Nathalie, Nathalie.

”Har någon sett Nathalie?” Ropadae jag.

”Nej” Fick jag tillbaka. Grymt. Huvudrollsinnehavaren var inte på plats, en halvtimme, innan vi skulle börja. Jag gick ut på scenen och vem klev inte innanför dörren om inte Nathalie.

”Nathalie! Äntligen!” Ropade jag och sprang fram till henne.

”Jag vet att ni gillar mig, men nu måste alla sätta på sig de här annars spelar jag inte” Sa hon och räckte fram en påse till mig, med masker. Jag suckade och gick till kulisserna.

”Ni måste alla sätta på er de här!” Ropade jag och hällde ut några på bordet. Jag hörde lite suckar och muttrar, men när de såg Nathalie förståd de att jag inte hade nått med det att göra. Lite senare, minuter innan de ska upp kommer Nathalie fram till mig.

”Du, jag måste sticka”

”Va, nej du kan inte sticka nu. Ni ska ju börja nu.”

”Ja, men jag ska till Italien. Pappas privatjet väntar. Jag tror på mig! Au revoir bitches!” Ropade hon och så var hon borta. Vad fan skulle jag göra nu? Jag såg hennes scenkläder och det fanns bara en utväg. Jag skulle få spela och fick hoppas att ingen skulle märka att det var jag.

Fannys perspektiv:

Jag märkte hur det blev mörkare utanför och vi blev tysta. Ut på scenen kom huvudrollsinnehavarna, Anton och… Emma. Men hon skulle ju inte spela. Men ingen annan verkade ta någon notis om det, så jag antog att jag sett fel. Låt pjäsen börja.

Emmas perspektiv:

När Anton började sjunga på Ushers Scream drog han mig till sig och sjöng. Jag spelade med och dansade. Men när jag stod längst fram på scenen såg jag någon jag inte kände för att se då. Liam. Så jag vänd mig åt andra hållet och där satt Zayn. Åt andra hållet satt Niall. Och upp på balkongen satt Harry. Och Louis. Jag vände på klacken och dansade med tjejerna istället. Vad gjorde de här?

Liams perspektiv:

När Emma dansade under Ushers låt Scream märkte jag att hon tillslut såg oss allihopa. Då slutade hon och gick bak till sina kompisar, antar jag. Jag såg att hon smög tittade på oss, mest på Louis. När hon sjungit My Happy Ending (original av Avril Lavigne), så började alla skrika; ”en gång till, en gång till!” Men jag fattade ju inte vad de sa, så jag kollade på killarna och de rykte på axlarna. Vi fick väl se hur det blev. Hon vände sig mot killen som hade hand om ljudet bredvid scenen, vid platserna. Hon visade upp tre fingrar. Vad skulle det betyda?

”Ja, jag tar det här på engelska, för jag vet att vissa inte förstår. So you want another song?” Sa hon.

”YES!” Skrek de och hon skrattade.

”Okey, but just because you’re so nice.” Och så började introt på One Thing.

”I have tried playing it cool, but when I’m looking at you. I can’t ever be brave, cause you make my heart race” Sjöng hon och det lät nästan som om lokalen exploderade.

Nä hon började sjunga Harrys del kommer resten av rollinnehavarna ut och dansade.

”Cause you’ve got that one thing” Så var det slut. Alla skrattade, applåderade och log. Särskilt de på scenen, de hade nu tagit studenten.

Emmas perspektiv:

När jag hade sjungit One Thing fortsatte de skrika en gång till, en gång till.

”Vad gör vi?” Frågade Hannah och alla vände sig till mig. Som de trodde var Nathalie.

”Jag har en överraskning, gå ut i publiken så ska jag visa er” Så gick de. Jag böt om till ett par kläder som jag andvänt under en av killarnas shower och solbrillorna. Showtime.

Jag klev ut på en mörk scen och alla mumlade. Jag hade en mikrofon som satt fast vid örat och en i handen. Precis innan låten började, satte de på ljuset och när de gjorde det drog alla efter andan. Det var 1D’s Mystery Girl som stod på scenen.

”I think we should get to Sweden and talk to Emma and get her back to UK before the guys are leaving for Australia I think…”

”Romania”

”And if that dosn’t work. Are we gonna get the boys to her.”

”But she are not gonna meet them. And I’m not so sure they want to meet her anymore either.”

”They’re not gonna meet, they just gonna watch her and she will she them in the audience.”

”No…”

”You don’t…”

”Mean that…” Sa vi tjejer och kollade skräckslagdet på Alice.

”We’re gonna do so the guys sees her school musical? Well, yes we are. Now we’re gonna pack!” Sa hon och sprang upp mot sitt rum.

Nu:

Två dagar senare

Felicias perspektiv:

Jag klev in i studion och kramade om mamma. Jag gick in i båset där man pratar i sänding satte på hörlurar. Efter 5 minuter var jag på.

"Hellllooo London! What are you doing today? I’m here today because T

Ella is ill today.” Sa jag."But anyway, I got a surprise for you late so stay tune. Now The Wanted!"

Efter några låtar kom killarna in och satte sig.

"Okey, now the surprise. One Direction is here everyone. They are there to do a takeover together. Well, welcome guys!"

"Thank you. Well who wants to play the first song?" Frågade Liam och kollade på killarna.

"I got one song" Sa Harry. "This is for my girlfriend Felicia." Och så visade han tre fingrar till kontrollrummet.

"Hope you guys like it." Sa han så började låten. What Makes You Beautiful. Jag tog upp ett papper och en penna och skrev: very funny Harry. Så tog han upp sin mobil och skrev något och la sedan ner den igen. Så lös min upp och jag kolla lite allvarligt på honom. Var det nödvändigt att skicka ett sms när jag hade papper och penna?

"You don't know you're beautiful, oh oh, that what makes you beautiful! Love you babe xoxo"

"Love you too babe" svarade jag på smset.

Louis hade varit ganska tyst under programmet, men ibland hade han slängt in en kommentar eller två för att slippa fansen senare. Varje gång killarna gav nån av oss tjejer en låt, kollade han ner i bordet.

”Okey guys, now Louis I think you should pick the last song” Sa jag och vi alla kollade på honom.

”Okey, let me seen.” Sa han och funderade medan jag ställde några frågor till killarna. Så märkte jag att han visade några fingrar till killarna i kontrollrummet (hur ofta var de här och bestämde låtar?!) men så började jag tacka av killarna: ”Well thank you guys for joining us and taking over. Do you want to say saomething about the song Louis?”

”Yeah, you know who you are. If you hear this, please, call me” Sa han och så började Cody Simpsons On My Mind. Så fort han fick lämnade han studion, Louis, och killarna följde snabbt efter. Harry mimade att han skulle ringa mig och så var de alla borta. Alla, men särskilt Louis, saknade Emma. Vi alla gjorde verkligen det.

Nicoles perspektiv:

Vi hade tillslut kunnat hitta Emmas skola, fråga mig inte hur men Felicia har tydligen kontakter kvar i Sverige. Vi klev in i aulan för Emma skulle tydligen vara där.

"Emma?" Ropade jag. Vi hörde sedan ett ras och sedan ett stort FAN!

"Hur gick det?" Ropade Felicia. Ut på scenen kom Emma med håret på ända och trasiga kläder.

"Em, hur mår du?" Frågade jag när vi kom upp till henne.

”Jag mår bra” Log hon och skakade om sitt hår. "But what are you guys doing here?"

"We came to see you" Sa Alice och kollade sig omkring. "Are we alone here?"

"Yes, it's just me." Skrattade hon. "And now you of course. But what are you guys doing here? Are the others here too?" Frågade hon osäkert och kollade mot dörren.

"No, it's just us" Sa Fanny och la sin hand på hennes axel. Hon hade blivit mycket smalare sedan vi såg henne i december. Hon hade rasat i vikt, minst 15 kilo. Vilket var alldeles för mycket. Hon såg trött ut också som om hon, precis som Fanny, jobbade för mycket.

"So what are you doing here alone?" Frågade Alice, för det var bara hon och Fanny som hade kvar talförmågan. Jag och Felicia var alldeles för chockade.

"I'm fixing for the show. You know, next week it's May and we're gonna play the first week in June. Not so much time left. I got many things to fix, can we talk and do that at the same time?" Frågade hon

"Sure" Sa jag som nu fått tillbaka talförmågan och så följde vi efter henne in bakom kulisserna.

Emmas perspektiv:

När jag hört Nicoles röst hade jag blivit så förvånad att jag trillade ner för de två små trappstegen på stegen. När jag kommit ut på scenen, i mina trasiga kläder som jag alltid använde när jag höll på bakom scenen, hade tjejerna sett väldigt förvånade ut. Håret orkade jag aldrig fixa nu för tiden, jag tvättade det knappt längre. Nu var vi bak i kontrollrummet. Tjejerna kollade på alla knappar och kontroller, så som jag hade gjort i höstas, första gången jag gick in här. Så nära, men endå så långt borta. Så mycket som hänt sedan dess. Då kände jag inte någon av tjejerna och nu står det här och kollar på allt. Det hade jag inte förväntat mig för 8 månader sedan. Haha, jag hade nästan kunnat få ett barn på den tiden.

”What are you doing back here?”

”I’m fixing the light and the sound. I have, on my own, put up some cameras to film the play and look in the audience so nothing goes wrong.”

”Aren’t you gonna play in it?” Frågade Alice och alla vände sig mot mig. Jag vände mig mot kontrollpanelen.

”No, I’m not” Sa jag och tryckte på en knapp.

”So why have you wrote the show, fixing back here and all around this place?” Frågade Felicia lite små arg och jag vände mig till de med tårar i ögonen.

”Because, if I don’t do it I’m not gonna pass school.”

”Aw, come on sis” Sa Fanny och kom fram och kramade mig. Det var skönt att få en kram, ingen hade gett mig en kram sedan december, på julafton. Mamma och pappa blev mindre och mindre hemma och tjejerna hade nästan slutat prata med mig. Jag la in ansiktet mot hennes hals och började gråta.

Senare samma dag, ute på en resturang – Fannys perspektiv:

”Did you guys really come here just for me?” Frågade Emma och smuttade på sin öl. Vi hade gått ut på krogen efter att ha lugnat och hjälpa Emma på hennes skola.

”Yes we did” Sa Alice och man såg hur Emma blev rörd.

”Okey, then I have to show you Stockholm” Sa hon.

Nästa morgon, hemma hos Emma, Emmas rum – Felicias perspektiv:

När jag vaknade slog baksmällan till mig så hårt att jag fick ta mig för pannan. Jag kollade mig runt i rummet. Emma och Fanny låg i sängen, jag och Alice på golvet med täcket runt oss. Den enda jag inte kunde se var Nicole. Men så hörde jag henne. Hon spyde inne på toan. Kul, första kvällen i Stockholm och vi blir fulla hela bunten. Jag skulle ställa mig upp tyst, men baksmällan gjorde att jag rev ner nästan allt på skrivbordet. Emma ryckte till och satte sig upp med en min som visade att hon också hade ont i huvudet. Hon sträckte på sig och vid hennes högra handled var något svart.

”Emma, vad har du på handleden?” För mig skrek jag, men jag viskade egentligen. Men som tur hörde hon mig och kollade förvirrat på mig och sin handled. Sedan ställde hon så fort upp att hon trillade ner i sängen igen så Fanny vaknade.

”Vad är det?” Frågade Fanny sömnigt. Emma gjorde ett nytt försök att ställa sig och lyckades. Hon visade sig handled för spegeln och jag såg vad det var. En tatuering som inte var där i går kväll. Jag slängde av mig täcket och nu vaknade även Alice.

”Vad står det?” Frågade jag. Hon räckte fram det så jag och Fanny, som inte hade världens baksmälla, såg vad det stod. Directioner i skrivstil. Ganska snyggt, men endå. Det är inte ofta man tatuerar det på handleden.

”Skit” Sa hon och petade på den och märkte att den verkligen var äkta. ”Vad fan ska jag säga till mamma när hon ser det här?!”

”Nathalie, det är din tur” Viskade jag till henne.

”Oj, det visste jag väl” Sa hon och slängde med håret. ”Ja, jag vill ju bara ha honom tillbaka. Jag var en idiot.”

”Okej…” Försökte Hannah fortsätta med Nathalie avbröt, igen.

”Men hallå, jag kan ju inte säga att jag är en idiot. Det kan ju förstöra hela mitt rykte.”

”Jag antecknar” Sa jag och låtsades skriva upp det så hon skulle bli tyst någongång.

”Bra, då kan du fortsätta” Sa hon till Hannah som såg ut att vilja strypa henne.

Slutet av april

Emmas perspektiv:

”Tina, har du sett det här danssteget?” Frågade Jossan Tina och räckte fram sin telefon till henne.

”Ja, hon är helt grym. Jag undrar vem det är.” Sa Tina och räckte tillbaka telefonen till Jossan.

”Vad då?” Frågade jag från matteboken. Vi var samlade hemma hos mig för att plugga matten, med Tina och Jossan tappade alltid fokus först.

”Det här” Svarade Jossan och la sin telefon över talet jag just räknade.

”Jossan jag försöker faktiskt räkna…” Började jag men märkte sedan vad jag tittade på. Mig. Under en av killarnas konserter. När jag hade gjort danssteget att dra högra handen över pannan åt höger, bortsa av höger axel, vänster axel, höger och sedan höger igen. Det var flera efter den konserten som hade gjort det i publiken, vilket var helt sjukt. Videoklippet slutade och hur många visningar det var visades. 21 miljoner!

”Who is she?” Frågade jag så nonchalant som jag kunde och kollade ner i matteboken. Men eftersom de inte svarade kollade jag upp igen och såg hur de stirrade på mig.

”Vad?”

”Em, är du säker på att du inte vet vem det här är?” Frågade Hannah.

”Ehh, ja” Svarade jag och lutade mig mot ryggstödet. Då ska vi se hur galet det är den här gången.

”Oh my god! Hon vet inte!” Sa Tina och kollade på Jossan i chock.

”Emma, har du varit under en sten de senaste månaderna?”

”Det verkar så. Uppdatera mig. Jag har bara hört lite tissel och tassel men glömt att fråga er”

”Okej. Det är One Directions mystiska tjej som ingen vet vart hon kommer ifrån, vad hon heter eller hur gammal hon är. Och innan hon försvann i december ska hon tydligen varit Louis tjej också och hon verkade vara Zayns flickväns bästa vän också, Fanny. Zayn och Fanny har också gjort slut sedan dess, men alla saknar både Fayn och Louis och den mystiska tjejen. Vi har tyvärr inget smeknamn på de eftersom vi inte vet hennes förnamn.” Sa Jossan. Om hon bara ville kunde hon sno åt sig så mycket informatition som helst, men det var inte ofta det hände.

”När försvann hon?”

”Det sägs att hon var på killarnas party den 21. Sedan dess har hon inte setts till. När var det du kom hem?”

”Den 6 januari” Svarade jag. Ingen kunde säga något annat, jag hade inte gått ut utom på julafton och mamma och pappa hade inte varit hemma efter den 24 och de trodde jag hade sett tjejerna innan. The perfect crime.

”Okej, men det är det enda. Förutom att hon är en grrrym dansare. Önskar att jag kunde dansa så bra som hon."

”Jossan, om du bara vill kan du nog det. Vi tror det, eller hur tjejer?” Sa jag och kollade på de andra som kollade ner i sina matteböcker.

”Tror ni verkligen att hon är sååå mycket bättre än er?”

”Emma, komigen. Det är bara de bästa som dansar åt de bästa. Och vi är inte en av de bästa. Det är bara och inse någongång.” sa Hannah utan att kolla upp från sin mattebok.

Nästa dag, repetition av skolmusikalen

"Okej, och nu ni längst fram hoppar och surrar framåt. Ni där bak gör likadant, men bakåt. Vi kommer bygga upp en sån där som är smal och ut från scenen. Byggarna ska komma på torsdag. Men jag tror det tar och räcker för idag, vi syns på onsdag." Sa jag och la ner alla papper jag hade framme.

"Emma, ska du med till Fiket?"

"Nej, jag måste fixa lite små grejer, vi hörs sen okej?"

"Öh, visst" Så var alla borta. Jag gick upp på scenen och blickade ut på de tomma platserna. Jag tog ett djupt andetag och tog sedan en mick. Jag satte på musik och ställde mig mitt på scenen.

Felicias perspektiv:

Jag och tjejerna var hemma, även Fanny för hon hade fått ledigt idag, när min mobil ringde. Jag tänkte först inte svara, men när tjejerna började kasta mobilen mot mig förstod jag att jag borde svara. Jag hann inte kolla vem som ringde, jag svarade bara.

”Hello it’s Felicia speaking.”

”Hej Felicia, det är Emma”

”Hej Emma” Sa jag och tjejerna kom och satte sig runt mig. Även fast det bara var Nicole som förstod mig. ”Vad vill du?”

”Jag tänkte bara kolla läget, se om ni fortfarande klarar er utan mig” Skämtade hon.

”Visst.” Svalde jag. ”Var det något mer?”

”Nej, tänkte bara ringa och säga att jag saknar er tjejer och att ni borde komma till Sverige. Jag måste gå nu”

”Emma, nej jag…” Började jag men hon la på.

”What did she say?”

”She misses us and we should come to Sweden soon.”

”Maybe we can get there sooner than she thinks. For how long is the boys gonna be in the UK?” Sa Alice och kollade på Fanny.

”For about 5 more weeks. Then they are going to Ireland.” Sa Fanny.

”Then I think we should get going!” Sa Alice och ställde sig upp.

”Alice, what are you thinking?” Frågade Nicole.

”I think we should get to Sweden and talk to Emma and get her back to UK before the guys are leaving for Australia I think…”

”Romania”

”And if that dosn’t work. Are we gonna get the boys to her.”

”But she are not gonna meet them. And I’m not so sure they want to meet her anymore either.”

”They’re not gonna meet, they just gonna watch her and she will she them in the audience.”

”No…”

”You don’t…”

”Mean that…” Sa vi tjejer och kollade skräckslagdet på Alice.

”We’re gonna do so the guys sees her school musical? Well, yes we are. Now we’re gonna pack!” Sa hon och sprang upp mot sitt rum.

XX

"What room?" Frågade Louis eftersom han var så inne i sina egna tankar.

"On the party. You went upstairs and Emma followed you and I followed her. I tried to talk to her, but she wanted to go home. Sorry" Sa jag och kollade ner på mina händer som började återfå sin normala färg. Louis stönade och jag kolla medlidsamt på honom.

"Eleanors mom. And we just talked! Well, she showed me a movie..."

"There you sad you loved Eleanor."

"Yeah, that's right. How did you know?"

"I was outside. With Emma. We both heard it and then she ran. I tried to talk to her. There, in car, here, in the car to the airport, on the airport. But she didn't listen. If you love somebody you have to release them." Louis la sitt ansikte och jag tittade medlidsamt på honom."We'll figure something. I promise Lou" Sa jag och gick för att lägga mig.

Nu:

En vecka senare; tidning: WHERE'S ONE DIRECTION'S MYSTERY GIRL?

Fannys perspektiv:

"Fanny, I got a magazin for you!" Ropade Alice när hon kom hem från sin promenad. Det var den 27 december och jag hade blivit jätte förkyld efter att ha stått ute i snöovädret vid flygplatsen i bara en tunn, kort klänning och en tunn höstjacka.

Alice kom och satte sig vid min fotända på soffan där jag låg.

"And I'm going to read for you, listen to this; The 21 of december the boys of the boy band One Direction had a part to celebret that they was of for a week. The day after I spotted 2 of the boys and one of their girlfriends in the food store. And they didn't look happy. Nobody have seen the boy bands mystery girl. Where is she? Maybe she's off too and everybody misses her. Well, we will see in a couple of days when they have their next concert. Will she be there with her boyfriend or is she gone of a longer time? Maybe for studying? Sarah Smith"

"Media" Sa jag och drog upp filten lite till.

"Yeah, I just wonder want Louis going to think about this."

"Me too" Hostade jag fram.

Emmas perspektiv:

Jag tog ner filten från soffryggen och la kring benen. Jag satte på tven och kollade på någon gammal klassiker. På julafton, den 24, hade jag varit hemma hos en av mina bröder och firat jul med allihopa. Men jag hade bara tänkt på Louis. Dels för att det var hans födelsedag och för att jag saknade honom. Men älskar man någon måste man släppa den fri. Inget annat jag kunde göra.

15 januari

Louis perspektiv

Jag slog in Emmas nummer och hörde hur det kopplade. Bara hon skulle svara.

"Hi, I'm Emma. You know what to do after the pip!"

PIP

"Hi Emma it's Lou. We need to talk. Can you call me, please. You know all the numbers. Bye"

Emmas perspektiv:

"Men hur ska vi kunna lyckas göra en show om huvudpersonen aldrig är här?!" Hörde jag Rebecca säga.

"Hon kommer komma till showen. Tills dess får ni klara er utan henne!" Svarade rektor Lundkvist argt.

”Hej Emma” Sa han och gick. Jag gick mot scenen där alla utom de två huvudrollsinnehavarna stod, Nathalie och Anton. Så klart.

”Hej allihopa! Kan ni snälla gå ner och sätta er på stolarna så ska jag säga vad vi ska göra.” Sa jag så högt jag kunde. Först stirrade alla på mig, det var inte ofta jag tog ton i folksamlingar, men så började de gå ner och jag gick upp på scenen.

”Jo, så här ligger det till. Vi ska göra en musikal, och ni har alla fått manus så jag hoppas att ni alla har läst det. Har alla fått sina roller?” Alla nickade.

”Bra, och eftersom det är en musikal ska vi även dansa. Jag kommer fixa koregrafin tills imorgon, så börjar vi då för det kommer ta längst tid. Och det är det vi inte har, tid. Bra, det var allt för idag, då syns vi imorgon.” Alla började gå ut, utom fyra stycken som satt tillsammans och viskade tillsammans. På det avståndet såg jag bara att det var tjejer, så jag ropade: ”Tjejer, ni måste gå. Vi ska låsa här!”

”Jag tror nog vi kan hjälpa dig med det Hart!” Ropade den ena till mig. Och jag kände så klart igen den. Så jag sprang ner till de och kramade om de. Det var Hannah, Ella, Tina och Jossan!

”Så ni kom med i pjäsen? Gu’, vad kul!” Sa jag och satte mig på ryggstödet på en av stolarna.

”Var har du varit?”

”Ni skulle inte tro mig även om jag fick berätta.” Sa jag.

”Vad då, är du en hemlig spion som jobbar för CIA?” Frågade Jossan och kollade sig omkring.

”Nej, inte riktigt” Skrattade jag. Men nästan Hannah Montana tänkte jag i mitt stilla sinnet.

14 februari, Paris

Alices perspektiv:

Jag kollade ut på Paris från Eiffeltornets topp.

"Girls, come over here!" Ropade Fanny på oss och vi samlades alla vid henne. "Look on this map. If we go to the right when we are coming down, we're talking the sub to the ’l'arc Triumf’" Sa hon och log åt sitt hemska franska uttal av Triumfbågen.

"And after that we're free for about 3 hrs. Okey?"

"Yes"

"Are you done up here? Have you taked some pictures?" Vi kollade på varandra och nickade.

"Then I think we should leave" Sa Fanny och la ner kartan i sin handväska. Sedan Emma åkt hem till Sverige hade Fanny blivit den som tagit hand om allt och alla. Ibland tyckte jag hon tog hand om lite mycket saker. Men hon insisterade alltid på att göra allt själv. För ett tag sedan hade hon och Zayn gjort slut. Det var förvånandevis hon som gjort slut, och efter att Emma stuckit i december hade Linda inte haft tid att leta efter en ny ersättare av Gabriella så Fanny hade fått tillbaka sitt jobb. Nu ungicks hon bara med killarna på jobbet och oss tjejer på fritiden. Det var som om båda inte funkade längre. Vi alla hade väl förändrats sedan Emma bara stuckit och den 29, när vi hade firat jul hade vi också haft en städdag tillsammans och Louis hade hittat sin födelsedags present och julklapp. Det var en, för Emma tyckte att han kunde få en väldigt bra sak än två små grejer. Han hade fått armbandsklocka, för han hade tjatat om att hans gamla hade gått sönder, men han hann aldrig gå och köpa en. Vi gick upp från tunnelbanan och efter två kvarter var vi vid Triumfbågen. Den var ståtlig.

”Wow” Var det enda jag fick fram. Det var ballt att se det, och glömde bort min tankegång för några sekunder. Men vad hade hänt om hon inte bara hade stuckit? Hade hon och Louis haft ett stort bråk och hon hade ändå inte trott honom och stuckit ändå? Hon hade pratat med Fanny en gång, två veckor sedan ungefär och då hade de pratat i över en halvtimme om allt och ingenting. De hade inte hörts något mer än det, vad vi andra visste i alla fall. Emma hade kanske bett Fanny att hålla en lång profil om det så inte Louis skulle få veta.

Emmas perspektiv:

"I want you back, want, want you back" Sjöng Cher Lloyd från min mobil. När musiken stannade återgick alla till sina platser som om inget hade hänt.

”Men Emelie, vill du verkligen det här?” Frågade Hannah, men som sin karaktär, Fanny.

”Ja, jag vill ju bara ha honom tillbaka. Jag var en idiot” Sa jag från publiken där jag satt och sa huvudrollsinnehavarnas repliker.

”Okej, så vad gör vi?”

”Vi…”

”Hallå everybody! Jag hörde att jag behövde vara här minst en gång innan premiären. Så vad ska jag göra?” Frågade Nathalie när hon stod bredvid mig.

”Jo, du kan ta och läsa dina repliker, du spelar Emelie, som är en världskändis som förälskar sig i en vanlig kille som börjar jobba för henne. Och sedan går det utför ett tag, och slutet blir inte som väntat.”

”Okej, men jag vill stå på scenen” Sa Nathalie och kollade hungrigt mot scenen. Gud.

”Men du vet inte hur du ska röra dig eller något annat för du har inte varit här…”

”Men, oh my god, jag tror nog att jag klarar att stå på scen” Sa hon, drog åt sig manuset och gick upp på scenen.

”Okej, då fortsätter vi där vi var. Hannah, kan du snälla säga om din replik?” Frågade jag och tog upp ett till manus ur min handväska.

1, 2, 3…

”Visst…”

”Jag hörde att jag skulle vara här” Sa Anton när han näst intill stormade in genom dörren. På scenen började Nathalie ”fangirla” för att Anton, hennes pojkvän, kom in och skulle charma alla andra tjejer, när han var hennes. Hennes.

”Ja Anton, det ska du. Här har du ett manus, du spelar Luke som är en vanlig kille som förälskar sig i en världskändis. Upp på scen och spela. Hannah varsågod.”

1, 2, 3…

”Tack…”

”Ja, kom här, nu ska ni kolla på repetitionen av pjäsen där min dotter spelar huvudrollen.” Hörde vi rektor Lundkvist säga. Och in kom han, med alla lärare, rektorer och annan personal på skolan och alla satter sig ner och kollade mot scenen.

”Kan rektor Lundkvist med sällskap snälla vara tysta. Vi vill gärna se Nathalie börja visa sig charm på scenen” Sa jag och satte mig ner och himlade i mitt huvud med ögonen.

”Ja visst, självklart. Varsågoda.”

”Men Emelie, vill du verkligen det här?” Frågade Hannah och kom upp bredvid Nathalie.

”Nathalie, det är din tur” Viskade jag till henne.

”Oj, det visste jag väl” Sa hon och slängde med håret. ”Ja, jag vill ju bara ha honom tillbaka. Jag var en idiot.”

”Okej…” Försökte Hannah fortsätta med Nathalie avbröt, igen.

”Men hallå, jag kan ju inte säga att jag är en idiot. Det kan ju förstöra hela mitt rykte.”

”Jag antecknar” Sa jag och låtsades skriva upp det så hon skulle bli tyst någongång.

”Bra, då kan du fortsätta” Sa hon till Hannah som såg ut att vilja strypa henne.

XX

Emmas perspektiv:

"Are you really sure you want to do this?"

"If he still loves Eleanor, I can't stop that. I hope you can come to Stockholm sometime."

"I promise I will, if you can come to Miami"

"I promise. Pinky promise?" Sa jag och satte fram lillfingret.

"Pinky promise" Sa Fanny och knöt ihop våra lillfingrar. Vi kramade om varandra innan de ropade igen att vi sista behövde komma till gaten.

"Bye. I promise sis, I'll keep in touch!" Ropade jag till henne.

"I promise too! Love you!"

"Love you too!" Ropade jag innan jag försvann bakom dörrarna. Nu var jag påväg hem.

Nu:

Fannys perspektiv:

Jag såg dörrarna stängas och jag satte mig ner på golvet och grät. Hon hade nu lämnat oss. Hon åkte hem. Jag hade ju försökt och prata med henne, men hon hade bara packat sina väskor och dragit iväg till flygplatsen. Jag gick bort till en vägg och lutade mig mot den. Min mobil började ringa och jag såg på displayen att det var Alice.

"Hello?" Snörvlade jag och torkade mina tårar.

"Fanny, where are you?!" Nästan skrek hon i luren.

"At the airport" Snörvlade jac igen och de började kakla som hönor.

"If you think you can stop her, her plane is already in the air. It's to late"

"Why is she so upset?" Frågade Felicia som verkade vara något sånär lugn.

"She heard Louis say that he loves Eleanor. And that he always will. I heard it too" Sa jag och reste mig upp.

"Nicole and I are coming to get you. Which gate?"

"35"

"Okey, go outside I'll pick you up."

"Okey" Sa jag och gick ut i decemberkylan. När jag kom ut började de snöa och jag kolla runt på flygplatsen. Jag såg ett plan lyfta, och även om jag visste att det inte var planet till Stockholm vinkade jag mot det och viskade tyst för mig själv: "Bye Emma. I miss you".

Emmas perspektiv:

Planet studsade till när det landade och människorna, även fast det var mitt i natten, var fort på fötterna. Jag reste på mig och sträckte på mig. Jag hade försökt att sova under resan, men jag hade bara tänkt på Louis. Varför hade han sagt om han älskade mig om han nu fortfarande älskade Eleanor? Jag tog upp mitt bagage från bandet och gick ut mot taxibilarna. Jag kollade på alla ljus och byggnader som åkte snabbt förbi utanför.

När jag klev innanför dörren hemma var det kolsvart. Inte så konstigt, klockan var endå halv 3 svensk tid. Jag gick bara direkt in på mitt rum och somnade med alla kläder på ovanpå täcket.

Fannys perspektiv:

När vi klev in i lägenheten flög killarna och Alice ur soffan och kollade förvånat på oss. Trodde de att Emma var med oss?

"Where's Emma?" Frågade Zayn och la armen om mig eftersom jag fortfarande skakade efter att varit ute när det snöade.

"She went home" Svarade jag hackigt.

"What, to Sweden?" Frågade Niall. Det enda jag kunde göra var att nicka till svar för jag hade börjat hacka tänder. Louis satte sig med en duns ner i soffan och såg helt förstörd ut. Jag tog filten som låg på på soffärmen och la om mig. Jag satte mig bredvid honom i skräddarställning och tittade på honom.

"What happened in that room?" Frågade jag.

"What room?" Frågade Louis eftersom han var så inne i sina egna tankar.

"On the party. You went upstairs and Emma followed you and I followed her. Who was in that room Louis?" Sa jag och kollade ner på mina händer som började återfå sin normala färg. Louis stönade.

"Eleanors mom. And we just talked! Well, she showed me a movie..."

"There you sad you loved Eleanor."

"Yeah, that's right. How did you know?"

"I was outside. With Emma. We both heard it and then she ran. I tried to talk to her. There, in car, here, in the car to the airport, on the airport. But she didn't listen. If you love somebody you have to release them." Louis la sitt ansikte och jag tittade medlidsamt på honom.

"We'll figure something. I promise Lou" Sa jag och gick för att lägga mig.

Alice perspektiv:

Jag stod och pratade med Felicia när jag ser Emma och Fanny komma ner för trappan. Jag hörde inte vad de sa, men Fanny verkade försöka stoppa Emma. Men tillslut kom och fram till dörren och så gick de båda. När de gått nära såg jag hade Emma grät. Vad hade hänt på övervåningen?'

Nu:

Tidigare under festen

Fannys perspektiv:

Jag dansade bredvid Emma och Louis och efter ett tag såg jag Liam komma fram och prata med Louis och hur han sa något till Emma och sedan gick ut på övervåningen. Emma och jag stod ett bra tag och dansade men efter ett tag gick hon upp efter Louis och jag följde efter. Vi ställde oss utanför dörren och så hörde vi Louis säga: "I love uou Eleanor. I always will". Så vände Emma på klacken och sprang. Jag försökte prata med henne, men inget gick. Så jag fick tillslut följa med henne.

Emmas perspektiv:

Jag och Fanny satt i bilen och jag slöt ögonen och lutade mig mot fönstret. Jag kände tårarna som rann ner på mina kinder och jag försökte hela tiden ta bort och sluta få de rinna. Jag som verkligen trodde han gillade mig. Jag som hade bestämt mig för att inte falla pladask för honom. Men tillslut hade jag iallafall gjort det. Och nu fick jag stå mitt kast. Igen. Tom hade kommit och hämtat oss och körde hem oss till lägenheten.

Louis perspektiv (tidigare under festen):

Liam kom fram till medan jag dansade med Emma och sa att det var någon som ville träffa mig. Jag gick ifrån Emma efter att ha sagt att jag strax skulle komma tillbaka. Jag och Liam gick upp på övervåningen. Där var Eleanors mamma, och hon såg inte särskilt glad ut.

"I'm gonna leave you two alone" Sa Liam och gick.

"What are you doing here?" Frågade jag henne.

"I just wanted to talk and show you this" Sa hon och satte på en film. På mig och Eleanor. I mitten av filmen sa jag: "I love you Eleanor. I always will". När filmen var slut började vi argumentera och innan bråket var slut gick hennes mamma därifrån utan att säga nåt. När jag kom ner, var det bara killarna, Nicole, Felicia och Alice kvar.

"Where's Fanny and Emma?"

"They have gone home long time ago. Emma was upset about something" Sa Alice.

"Damm it" Sa jag och sprang ut till vägen. När första bästa taxi åkte förbi hoppade jag in i den och sa adressen. Bara det inte var försent!

Emmas perspektiv:

*last call for flight 562 to Stockholm. Last call for flight 562 to Stockholm*

"Are you really sure you want to do this?"

"If he still loves Eleanor, I can't stop that. I hope you can come to Stockholm sometime."

"I promise I will, if you can come to Miami"

"I promise. Pinky promise?" Sa jag och satte fram lillfingret.

"Pinky promise" Sa Fanny och knöt ihop våra lillfingrar. Vi kramade om varandra innan de ropade igen att vi sista behövde komma till gaten.

"Bye. I promise sis, I'll keep in touch!" Ropade jag till henne.

"I promise too! Love you!"

"Love you too!" Ropade jag innan jag försvann bakom dörrarna. Nu var jag påväg hem.